Ett litet gästinlägg!
Hejsan, alla Lindas läsare!
Detta är ett litet gästinlägg från en viss östgöte vid namn Mona. Jag har utan Lindas vetskap lyckats hacka mig in på hennes blogg! Hmhm... eller hackat och hackat, hon gav mig sina uppgifter pga. sitt lite dåliga samvete efter ett gästinlägg på min blogg med mer eller mindre pinsamma avslöjanden om min barndom. Ja, Linda och jag går way back, faktiskt. Vad blir det, 13 - 14 år? Iallafall så har vi känt varandra sedan jag var 6 år. Sedan fröken Linda bestämde sig för att flytta till huvudstaden har våra möten blivit lite mer sporadiska, trots regelbunden kontakt via msn. I våras träffades vi för första gången på säkert 5 år.
Och vad var det då som slog mig, den här soliga vårdagen tidigare i år? Att det skulle bli hur trevligt som helst, givetvis. Man skulle få träffa stora, vuxna, häftiga Linda igen. Tjejen man idoliserat de alla de där åren då hon hängde hos min syster, hon som lät en vara med och snacka om killar, filmer och musik (H.O.T., givetvis), och som alltid bjöd på godis. Och vad blev då min absolut första tanke som dök upp när vi väl fått syn på varandra? "Men herregud! Har hon alltid varit så liten?" Och med liten menar jag såklart kort. Väldigt kort. Kort som i att hon räcker till bröstet på mig ungefär...
Men istället för att prata om alla dessa minnen och låta textraderna dra ut sig sida för sida tänkte jag göra en lite annorlunda grej. Ett litet...kollage. Lite bilder som jag på olika sätt förknippar med den Linda vi alla älskar!
Beatles.
För den där gången för så många år sedan då hon klippte sig riktigt korthårig,
och allt jag kunde tänka på var...Beatles.
Minns du, Linda?
All tid vi spenderade med att swoona över Hee Jun och de andra i H.O.T.
Grannsämjan.
Alla dessa grannar till höger och vänster som inte kan hålla volymen nere.
Det är inte ofta lilla Linda blir så arg som när grannarna inte sköter sig.
Bäst man håller sig i skinnet...
Aaw! Är de inte söta, de små liven?
Jag är definitivt för att du skaffar en ny!
Det ger mig bara en ännu större anledning att komma upp och hälsa på...
Ska man ha en vän, så ska man ha en som Linda.
För att vara så liten så rymmer hon en himla massa vänskap, medkänsla och humor.
Må så vara att man inte sett till människan på 5 år, hon är lika go' nu som då...
Detta är ett litet gästinlägg från en viss östgöte vid namn Mona. Jag har utan Lindas vetskap lyckats hacka mig in på hennes blogg! Hmhm... eller hackat och hackat, hon gav mig sina uppgifter pga. sitt lite dåliga samvete efter ett gästinlägg på min blogg med mer eller mindre pinsamma avslöjanden om min barndom. Ja, Linda och jag går way back, faktiskt. Vad blir det, 13 - 14 år? Iallafall så har vi känt varandra sedan jag var 6 år. Sedan fröken Linda bestämde sig för att flytta till huvudstaden har våra möten blivit lite mer sporadiska, trots regelbunden kontakt via msn. I våras träffades vi för första gången på säkert 5 år.
Och vad var det då som slog mig, den här soliga vårdagen tidigare i år? Att det skulle bli hur trevligt som helst, givetvis. Man skulle få träffa stora, vuxna, häftiga Linda igen. Tjejen man idoliserat de alla de där åren då hon hängde hos min syster, hon som lät en vara med och snacka om killar, filmer och musik (H.O.T., givetvis), och som alltid bjöd på godis. Och vad blev då min absolut första tanke som dök upp när vi väl fått syn på varandra? "Men herregud! Har hon alltid varit så liten?" Och med liten menar jag såklart kort. Väldigt kort. Kort som i att hon räcker till bröstet på mig ungefär...
Men istället för att prata om alla dessa minnen och låta textraderna dra ut sig sida för sida tänkte jag göra en lite annorlunda grej. Ett litet...kollage. Lite bilder som jag på olika sätt förknippar med den Linda vi alla älskar!
Beatles.
För den där gången för så många år sedan då hon klippte sig riktigt korthårig,
och allt jag kunde tänka på var...Beatles.
Minns du, Linda?
All tid vi spenderade med att swoona över Hee Jun och de andra i H.O.T.
Grannsämjan.
Alla dessa grannar till höger och vänster som inte kan hålla volymen nere.
Det är inte ofta lilla Linda blir så arg som när grannarna inte sköter sig.
Bäst man håller sig i skinnet...
Aaw! Är de inte söta, de små liven?
Jag är definitivt för att du skaffar en ny!
Det ger mig bara en ännu större anledning att komma upp och hälsa på...
Ska man ha en vän, så ska man ha en som Linda.
För att vara så liten så rymmer hon en himla massa vänskap, medkänsla och humor.
Må så vara att man inte sett till människan på 5 år, hon är lika go' nu som då...
Och det var nog allt ifrån mig för denna gång. Nämnda bloggägare börjar bli lite orolig att jag sabbar hennes design eller nåt.
Titta gärna in på min egen blogg, www.mizzitch.webblogg.se, där jag skriver om film, musik och mina dagliga misslyckanden. Det är alltid trevligt när statistikmätaren får sig ett litet uppåttjack!
Over and out / Mona
Titta gärna in på min egen blogg, www.mizzitch.webblogg.se, där jag skriver om film, musik och mina dagliga misslyckanden. Det är alltid trevligt när statistikmätaren får sig ett litet uppåttjack!
Over and out / Mona
Kommentarer
Trackback
