...

Nu ikväll blev jag uppringd av Läkare Utan Gränser, som jag sedan iförrgår stödjer. De behövde ju mitt kontonummer, så jag var beredd på att de skulle ringa. Otroligt vad glada alla de där som jobbar för Läkare Utan Gränser är. Man blir glad i hjärtat bara av att höra dem. När det kom fram en snubbe till mig igår och frågade om jag ville börja stödja, och jag svarade att jag gick med dagen innan så blev han jätteglad och ville ta mig i hand och allt. Hur sött är inte det på en skala? Nåväl, jag skänker ynka 50:-/mån, men det är väl det som jag som student tycker är en rimlig summa för tillfället. 50:- bekostar faktiskt 5 barns malariavaccin. Och duktiga och finaste Niklas är också med och stödjer med 50:-/mån! Du får en länk som tack, höhö. ;)

Goodwill-grejen slog mig igen igår när jag såg en ung kille sitta på centralen och tigga med sänkt huvud. Jag gick förbi honom först, men började sedan rota i väskan efter några kronor. Hittade min toa-tia (tian det kostar att gå på toa inne i stan), gick tillbaka och lade den i hans lilla papplåda. Han tittade upp med en tom och något förvånad blick på mig och viskade "tack". Det var inte bara det att han var ung, han såg smått missbildad ut i ansiktet också. Jag undrar ofta varför människor faller utanför, av vilken anledning de hamnat där. Vad är deras berättelse?

Nu har även jag pysslat lite. Har precis tillverkat en sådan där tub-halsduk som är så poppis i höst. Det var faktiskt mest av misstag jag hittade en liten del jag stickat för 3 år sen eller något. Tror att det skulle bli benvärmare, men jag orkade inte fortsätta. Så idag tog jag den, sydde ihop den och voilá - en ny halsduk.


Man kan använda den som både halsduk och "öppen" mössa. Och allt det här har jag stickat helt själv, inkl mössan och handledsvärmarna på bild 3.

Här kommer en låt från ett av de 10 bästa albumen någonsin, nämligen Miracle of Love med Eurythmics från albumet Revenge. Det här var låtar som förföljde mig hela min barndom. Jag ska kräva att den här spelas på min begravning... (Som en liten note: Sony vägrar låta Eurythmics officiella videos bli länkade från Youtube, så här kommer en live-version ist)

Som vanligt så ekar det av grannens TV i hela våra väggar, jag sitter med hörlurarna fyllda med musik och kokar. Så slet jag mig nyss från datorn och gick ut med soppåsen. Den ekar i hela trapphuset, den där jävla TV:n. Jag går upp en trappa och inser snabbt en sak... Det kan väl inte stämma?!... Ljuden kommer inte denna gång från vår Vampyrgranne som bor ovanför, utan från tanten mittemot dem. Det är alltså tantens TV som låter ända in i vår lägenhet, och hon bor ändå snett ovanför oss! Fattar ni, hennes lägenhet bara nuddar våran litegrann! Ändå låter det som en jädra jordbävning, som att vi hade TV:n på i vårt sovrum med stängda dörrar och på högsta volym.

Anna, om du läser detta? Vet du något om någon miljöinspektion som man kan ringa och be att de kommer och tar sig en titt på det här ruttna huset? Det här är ju extremt. Inte konstigt att det låter som att våra grannar ovanför snart kommer inramlandes från taket, som i en Gevaliareklam. Det finns väl ingen som helst isolering nånstans i huset? Jag menar, kommer det en bil och kör förbi på vägen härutanför så låter det ju som att ett attackplan är på väg. Helt sjukt. :S

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker mig se hur den här duktigheten bland ungdomar tar över och blir till något totalt oöverkomligt. Aftonbladet.se uppmärksammade precis detta i en artikel där en 25-årig tjej kliver fram och säger att hon en dag gick in i väggen och blev psykiskt utmattad av all stress och press runtomkring henne. Man kan inget annat än att nicka igenkännande på detta, speciellt som tjej, även om det är en massa killar som givetvis drabbas.

Redan som liten drillas vi tjejer till att vara duktiga. Vi ska vara hjälpsamma, tysta, fogliga och framför allt duktiga. "Var en duktig flicka nu" är det väl inte bara jag som hört både av släktingar och i skolan? Mycket press läggs på de små flickornas axlar redan från början. Om jag ska tala om en egen erfarenhet om låg- och mellanstadiet i skolan, så var det så att killarna gapade och skrek och det var vi flickor i klassen som fick tysta ner dem. Vi förväntades serva killarna, hämta saker åt dem, hjälpa dem med sånt de inte förstod (där läraren inte räckte till). Vi skulle vara duktiga, hjälpsamma och samtidigt skulle vi även ha tid till att göra våra egna beting och sysslor. Nej, jag är inte 75 år gammal, jag är bara 27 och det här hände i slutet av 80-talet till början av 90-talet, och jag är säker på att det pågår i stor utsträckning även idag.

När man som tjej kommer upp i högstadiet och tonåren börjas det ställas andra krav på en. Man ska vara snygg, ha snygga kläder, bry sig om sitt utseende och sminka sig. Killar börjar (förmodligen) att bli intressanta, och man ska gå på disco (hette det iaf på min tid), samtidigt som man ska ha högsta betyg, många kompisar samt hjälpa till hemma. Och något som inte fanns när jag gick i högstadiet: Internet! Man ska ju ha tid att sköta om en häftig och snygg blogg, en som man gärna uppdaterar flera ggr om dagen. Man ska vara medlem i en massa sajter och sköta om även dessa.

Jag skulle precis sluta 9:an när jag för första gången kom i kontakt med Internet. Jag tyckte att det var helt fantastiskt, men ni som minns kan ju intyga att det inte fanns så där väldigt mycket mer att göra än att tillverka en egen (oftast grymt ful) hemsida, samt att man kunde ha en gratis mejl (Hotmail). Det går inte att jämföra hur det var då med hur det är idag när man i stort sett kan leva på nätet.

Vad skulle jag komma fram till? Ja, att det inte är så himla konstigt att man är stressad och redan som ung går in i väggen. Jag känner ju själv vilken press man har på sig som tjej. Man ska vara snygg, smal, klä sig i det senaste modet, sminka sig, ha vackert hår, vara bra i skolan, ha många vänner, göra karriär, hålla ihop ett förhållande, träna, äta rätt, ha ekonomisk koll, lyssna på "rätt" musik... Har jag glömt något? Det har jag säkert. Men summan av allt detta är väl att vi borde lära oss att tagga ner, tjej som kille. Man måste inte vara bäst jämt och man måste våga erkänna sina brister hur svårt det än är. Killar har ju även de en enorm press på sig i dagens samhälle, det är jag mycket medveten om.

Vad tycker ni andra om det här? Känner ni också press? Kommentera mycket gärna!


Bildkälla: Suntliv.nu

Vi åkte till Visättra, Flemingsberg, för att kolla på när Niklas kompis Count Olaf sprang Tjurruset. Det måste varit årets mest leriga upplevelse, speciellt för de som sprang i den sista startgruppen när de som sprungit innan hade trampat upp stigarna till en total lervälling. Vi stod på 3 olika ställen för att försöka heja på C.Olaf.


Jag vs. löparna!


C. Olaf verkade tycka att det var himla roligt att springa! :D (Fotnot: Han heter egentligen Peter) ;) Jag står och fotar i bakgrunden...

Vad gör man om man har en sådan hy att man blir helt fet i pannan så att det blänker? Likt en räddande ängel kommer min vän Disa flaxandes med en Aloe Vera-gel, som hon själv använder och påstår att den funkar mot både acne och fet hy. Får se om det verkligen funkar. Imorgon blir första användningsdagen.


Säljs av Forever Living

Han var sötast i hela världen, min Bäbis-Timón! Här var han ute i trädgården och hoppade runt (under strikt bevakning förstås). Jag önskar varje dag att jag hade en ny liten krabat att ta hand om.

Jag såg Martin Rolinski på nära håll på T-banan (jag stod ca 1 meter från honom) och trodde jag skulle smälta bort. Hans hår var alldeles blont och fluffigt och såg ut att lukta som i en schampo-reklam. Jag vet inte om det är Martin eller hans hår jag gillar mest om jag ska vara ärlig. Ända sen jag var 5 år gammal och mitt  hår förvandlades från att vara vitblont till att bli blaskgrått, har jag drömt och blont, lockigt hårsvall. Det är väl mer på senare år som jag insett att jag inte kan se ut så, så jag har gett upp.

Iaf, jag blev rätt fascinerad av att folk låtsades att de inte såg honom - eller så var det faktiskt att det bara var jag som stod där och försökte sneak-peaka, haha! Okej, jag är från landet och jag är inte van vid kändisar - happy now?! ;)

Sen klev han av vid Hötorget precis som jag, och gick tätt bakom mig till rulltrappan. Jag får panik i vanliga fall när jag har folk tätt bakom mig, så ni kan ju tänka er vilket mantra jag hade i huvudet för att inte trilla och ramla pladask.

Ledsen Martin, men det är hårets fel alltihop.


Herr December ur kalendern "Årets kvinnor och män"

Det här mötte mig när jag kom hem:


De jävla sälarna ligger och tittar på nakenfoton! Ut ur mitt sovrum! XD

Igår var jag och Niklas ute och sprang gröna slingan. Ja, eller, Niklas stukade foten efter ca 8 min och var tvungen att linka hem igen, stackarn! :S Jag fortsatte runt hela slingan och hem igen. Det blev en tid på 45,33 min, vilket väl varken är bra eller dåligt när det gäller mig.

På söndag är det Hässelbyloppet och som det ser ut nu så blir det nog bara jag som springer det, om inte Niklas fot blir mycket bättre till dess. Igårkväll kunde han knappt ens gå och hade jätteont, men han gick ändå till jobbet idag, vilket jag blev imponerad av. Om det hade varit jag som stukat mig så hade jag hellre legat hemma på soffan och tyckt synd om mig själv. ;)


Här sitter jag uttråkad framför TV:n och tittar på Fråga Doktorn. (Ville spela Sims 2, men Niklas hade ockuperat datorn)

Jag satt och skapade min kompis Andreas som Sim-karaktär igår. Han är den enda, förutom bruschan, som blev någorlunda lik sitt riktiga jag. :D