...

Man känner väl inte riktigt att man lever förrän någon man känner dör, och igår så dog min farbror Åke. Han var lite över 70, vilket väl inte är någon direkt ålder idag, men han hade på senaste år haft lite olika krämpor. Dock hade man ju inte trott att det skulle vara så illa. Förmodligen dog han av en hjärtinfarkt, som alla män på pappas sida verkar göra. Det som är tråkigast av allt är att hans fru blir ensam i det där stora huset nu. Men jag tror nog att det kommer att ordna sig ganska väl, för min kusin lär väl komma hem lite mer nu (han bor i Borås), samt att mina andra farbröder och fastrar med respektive kommer att hälsa på ofta. Det är faktiskt t.o.m. så att min kusins ex-tjej, som han var ihop med under 80-talet, faktiskt har så god kontakt och vänskap med Åkes fru att hon går dit och umgås med henne väldigt ofta vad jag förstår! Så hon har nog iaf folk omkring sig. Det är bara så tråkigt.

Hoppas inte att någon kommer att vilja ha med mig på någon begravning, för det pallar jag inte. Jag minns med skräck mormors begravning för tre år sen. Jag var utslagen i en månad efteråt. :S