...

...kommer när jag går ut från t-banan i Hässelby Strand. Tre kvinnliga poliser går framför mig och samtalar. "Herregud, du fick ju springa jättemycket", "Ja, och utrustningen funkade ju inte som den skulle. Det bara brusade" osv. Där gick jag och insåg att jag aldrig kommer att bli polis, att min syn är för dålig för att ens platsa på en polisskola. Det var länge min dröm att bli polis (till allas stora förvåning) och det är det faktiskt lite fortfarande. Det kanske inte är ett yrke att vara avundsjuk på egentligen, men jag är faktiskt det för jag vet att jag aldrig kan bli det för att jag har ett sånt gravt synfel att jag inte kan bli polis. En polis ska kunna ha så pass bra syn att om han/hon får ett slag så att glasögon åker av eller linserna åker ur ögat så ska han/hon kunna se iaf. Men det gör inte jag, för jag har sånt stort synfel att jag inte skulle accepteras till polishögskolan överhuvudtaget. -12 har jag och gränsen för gravt synfel går tydligen vid -14 fick jag berättat för mig, så det är ingen idé att ens tänka tanken. Och att operera ögonen är det inte ens tal om. Jag går inte ens in på varför, det innehåller både en kostnadsfråga och en allmän fråga om att ingen vet vad som händer i framtiden om man har gjort en operation.

Nu finns det ju andra saker man kan göra i livet som tur är, men sorgligt nog har jag inte kommit på vad jag vill göra riktigt. Man får väl fokusera på det som är aktuellt för nuläget, och det är ju etnologi, vilket som tur är jättekul. Men mad props till er poliser out there!


Bildkälla: DN