...

Iförrgårskväll tilldelades jag ett av mina största missions i mitt liv so far: jag och Niklas skulle ta hand om Niklas väns koreanska väninna som skulle komma med ett flyg ett helt dygn innan Tommy och de andra. Därför åkte jag och Niklas ut till Arlanda och hämtade upp det lilla flickebarnet, Nam Seolhee (Sori). Hennes engelska var in i det närmsta obefintlig, så jag fick helt enkelt kommunicera på koreanska, vilket faktiskt gick fenomenalt bra tillslut. Dock fick jag panik när vi mötte upp henne, det enda jag fick fram var i stort sett ett stort "UGGGHHH!" och hon bad om ursäkt i ren korean style för att hon stressat mig. Hmm...

Eftersom Niklas var tvungen att jobba igår så föll det alltså på min lott att underhålla Seolhee, vilket visade sig vara relativt enkelt. Hon hade aldrig sett nåt annat än Korea och Japan så hon hade helt enkelt mycket att titta på och förundras över. Tunnelbanan var ett bra exempel. "Waah!" blev en stående fras tillslut. Jag tror hon tyckte att det var rent, fräscht och lite folk, samt att den faktiskt gick en bit ovanför jord.

Jag visade henne runt inne i stan, köpte vatten åt henne och sen gick vi i klädaffärer. Hela tiden flöt koreanskan på väldigt bra, det var bara en sak jag inte alls förstod mig på, men efter mycket om och men kom vi fram till att hon skulle ha en underkjol (?!). Jag hade inte ens en aning om att kvinnor under 65 använde sånt, så det kanske inte var så konstigt att jag inte förstod (Vad heter underkjol på koreanska liksom?). Roligast var väl i övrigt att vi verkade ha samma smak när det gällde kläder, skor och sånt, samt att vi båda är lite sko- och väskgalna. Och äntligen nån som speglar sig och bättrar på sminket lika ofta som jag! ;)

Sen åkte vi hem, hämtade upp Niklas, gick en sväng ner till stranden och sen vidare till affären för att handla kvällsmat. Det blev jasminris med sås, grillad kyckling och sallad. Och vid matbordet utspelade sig sedan en (för Niklas?) smått underlig syn. Seolhee vägrade börja ta mat trots jag trugade henne flera ggr. I Sverige är det ju sed att man bjuder gästerna först, men i Korea ska man vara ödmjuk när man kommer som gäst för det är en ynnest att bli hembjuden till nån. Därför utspelade sig en försiktig dialog mellan henne och mig medan niklas tittade förvånat på. Tillslut, efter 5:e ggn, tog hon emot riset och bugade huvet lite lätt och tackade för gästfriheten. Ca 4-5 ggr tackade hon för maten och gästfriheten. Det var ganska fascinerande och man måste ha lite fingertoppskänsla och inte braka på för hårt. Därför trugade jag henne lite försiktigt med halvminutersintervaller, haha!

Efter maten blev det att titta klart på War of the Worlds som Niklas tittat på tidigare under dagen. Sen såg Seolhee och jag den koreanska dramakomedin Guns & Talks. Sen var det lite dötid innan Tommy och andra koreanska väninnan kom och hämtade henne. De kom in en sväng och hälsade, vilket var väldigt trevligt. Sen skjutsade Niklas hem sällskapet till Tommys föräldrar och när han kom hem gick han och lade sig. Men jag var alldeles för uppe i varv för att kunna sova, så jag satte mig och pratade med Larne och Andreas via msn ett bra tag. Sen slutade kvällen/natten för mig ganska tragiskt, med ett stort forsande näsblod som inte gav med sig förrän framåt kl 3 på natten... Måste betyda att jag kört slut på mig själv helt totalt... Men det var det värt!

Det har varit lite segt på senaste tiden det här med bloggen som sagt, men jag ska försöka komma ikapp lite. Först får jag väl ta och berätta om min vistelse förra veckan hos min kompis Disa som bor i Norrtälje, en trevlig liten sommarstad 7 mil norr om Sthlm.

Kan ju börja med att berätta om resvägen. Det är hemskt krångligt att ta sig från Hässelby till Norrtälje. Det är en resa med många byten på vägen, om man säger så. Det som är tur är att man åker på SL-kortet hela vägen, så det blev ju iaf billigt och bra. Först var jag tvungen att ta buss till Vällingby, vidare Tbanan till Sthlm Central för byte av Tbana till Tekniska Högskolan där bussarna till Norrtälje går ifrån. Sen tog bussen över en timme att åka och efter 2 ½ timmes resande var jag äntligen framme!